Jag måste erkänna att jag ganska ofta sparkar lite bakut. För jag vill verkligen inte göra samma sak om och om igen – jag vill lära mig nya saker, vrida och vända på det jag trodde jag visste och kunde, och träffa och jobba med folk som kan andra saker än jag. Vilket då kanske inte helt självklart har resulterat i att jag gör saker som jag inte kan speciellt bra, men lär mig en hel del på grund av det.
Kanske inget revolutionerande i sig, men för vissa kan det kanske finnas något litet nytänkande eller till och med provocerande i det. Kan det kanske inte uppfattas som oseriös, naivt eller dåligt? Eller om man är mer optimistiskt lagd kanske modig, eller orädd eller till och med lite dum? Att man är öppen för nya saker innebär ofta att man lär sig något och får nya referenser. Och ju mer man vågar prova på den spännande o-vissa vägen – desto mer lär man sig ju, och desto roligare blir det.
Visst är det självklart roligt när man känner att man kan bemästra något nästan till perfektion också. Självklart, det tycker nog alla. Men om det är målet, så måste man bredda sig när man har nått dit. Annars blir det för mig i alla fall riktigt jättelångtråkigt.
Inse att ingen kan allt
Jag har under de senaste åren träffat massor av nytt folk och gjort massor av saker jag inte har gjort förut. Vilket är fantastiskt roligt, spännande och lärorikt. Jag har testat, lyssnat, sökt stöd, frågat, delat med mig av mina kunskaper och erfarenheter. Mycket har gått väldigt bra, men vissa saker har jag kanske insett att jag inte vill göra. Många människor är nog som jag, och gillar att det är lite utmanande och lärorikt. Det går ju alltid bra tillslut ändå – eller hur? Men jag har inte bara en gång utan flera gånger stött på det där som är så vanligt hos oss tjejer (kanske hos killar också?) – Men jag kan ju inte det här till perfektion, så därför säger jag att jag inte kan det alls. Men HUR ska du då någonsin lära dig något nytt frågar jag så klart. Hmmm, ja, gå en kurs kanske, eller kanske fortsätta som det är nu bara? Jovars, det kan man ju hålla på med i all oändlighet i så fall. Du behöver troligtvis ingen kurs och du vill gå vidare. Du behöver kanske bara göra som vi andra gör och inse att INGEN KAN ALLT, och i stället säga att jag gör det där nu som jag inte riktigt kan och så lär jag mig det. Vad kul!
Kanske har jag lyckats sprida min optimism lite på vägen. Jag höll ju faktiskt en kurs alldeles nyligen, och fick där feedbacken att jag var så “härlig” för att jag sa att “Ingen kan allt till kursdeltagarna”. Jo, några frön sådde jag nog i alla fall och det känns riktigt härligt. Hur underbar skulle inte världen vara om vi var fler som vågade göra det vi ville och inte var rädda att bli tittade snett på eller rädda för att kanske, kanske eventuellt misslyckas?
En film från min kurs i “Attraktiv digital design” som inte alls handlade om design utan om olika sätt att utforska användarnas mål och ifrågasätta sin design. Att våga testa nya metoder, ifrågasätta det invanda och förstå att perfektion inte alltid är av godo – var några av grundstenarna i kursen.
Vad är det värsta som kan hända – och vad är det bästa
Jag kan också bli rädd, annars är man ju inte människa. Men det som brukar fungera för mig då är att fundera lite över detta – Vad är det absolut VÄRSTA som skulle kunna hända? Oftast så kommer jag fram till att det är skitfåniga saker som inte gör mig något alls egentligen. Och vad är det BÄSTA som akn hända om jag gör det här? Ofta en massa ny kunskap, nya kontakter – och mindre rädsla nästa gång. Fantastiska uppsidor!
En riktigt lång lista
Om man skulle ge sig på att försöka göra en lista med sånt som man har gjort som verkade halvt galet till att börja med, men sen visade sig leda till något superbra. Så skulle det för min del bli oändligt lång – men en ganska lärorik sådan. Till exempel att flytta till USA när jag var 17 för att plugga fotografi lite till, efter att ha pluggat redan 4 år i Sverige. Det gick åt skogen så klart, för alla pengar tog slut, jag längtade hem och allt blev tråkigt. Ett stort misslyckande kanske – jag skulle ju bli nästa Ansel Adams (eller nått). Men jag var faktiskt glad över allt jag hade fått uppleva och lärt mig. Att jag INTE ville hålla på med fotografi, att jag VILLE bo hemma i Stockholm – och att det var det nya svarta INTERAKTIVA MEDIER jag ville hålla på med. Jättebra! Jag ska nog sluta där tror jag… för den här bloggsidan skulle faktiskt aldrig ta slut annars. Men jag hoppas och jag brinner för att få fler att våga testa och misslyckas, våga fråga och lära sig mer av det som gör oss nyfikna. Var nyfiken och dela med dig och du lever längre – eller i alla fall roligare. Det är vad jag försöker leva efter – så några bakutsparkar till lär det nog bli.
